Ensamvarg?

”Hellre ensam än i dåligt sällskap”, det har jag alltid tyckt. Men det är som att mammaledighet och hemmafrulivet ifrågasätter den sanningen. I höstas märkte jag att det var otroligt trevligt att ta hem alla stadens mäklare på lägenhetsvärdering och jag bjöd på kaffe och bulle för att dra ut på besökstiden så långt det gick. Här vet jag inte riktigt vem jag ska bjuda hem och hur. Än så länge så sträcker sig bekantskapskretsen till de andra svenska familjerna och de vill jag inte gärna förbruka allt för tidigt. Killen vi hyr huset av ville inte ha kaffe! Så nu måste jag ut och leta sällskap, det får bli vad som helst känner jag. Det lockar naturligtvis att betala Nanny för att vara sällskap åt mig, men det vore ju lite väl... eller?

Samtidigt har jag ingen lust att svara i telefon och vill helst dra nåt gammalt över mig och sova en vecka eller två. Skulle förresten mer än gärna vara hemma och storstäda en hel dag, bara jag fick vara själv! Jodå, ett mynt har alltid två sidor! Tydligen jag också. (Måtte jag vara ett av guld)