11 september

Snart ska jag gå och lägga mig. I Sverige är det redan den 11 september, för oss är det en timme kvar. Det är sju år sedan det datumet etsade sig fast hos alla. Jag undrar hur morgondagens datum påverkar vardagen för amerikanarna runtomkring mig.

Jag tänker iallafall tillbaka och ser mig själv i Farsta Centrum när jag får höra om attentatet. Sedan följde flera dagar framför tv:n. Många tårar och många frågetecken. Imorgon blir det nog inga tårar men lika många frågetecken, om inte fler...

11 september var också dagen när Anna Lindh dog, det är nu fem år sedan. Som om den dagen inte bar sorg nog...

Tårar

Det går åt mycket vätska just nu får det rinner ut så mycket genom ögonen på mig. Både av glädje, ilska, frustration, utmattning, förväntan, lycka, oro, irritation och mycket annat börjar det droppa.

Idag när vi kom till vårt nya hus (fortfarande tomt på möbler) hade vi ett stort paket på trappan. Det var skickat från Amazon.com och jag tänkte att "det var värst, har F beställt den där kameran till min födelsedag, han måste gjort det från jobbet, ska jag verkligen våga öppna kartongen..."

Men det var en ovanligt stor och lätt kartong för att innehålla en kamera och när jag och A öppnade paketet kom tårarna igen. Det var inte av besvikelse över att det inte var en Canon 400D utan av att min amerikanske "bror" och hans familj som bor några en dags bilfärd härifrån hade skickat ett playmobil-skepp till Alfred. Snacka om överraskning! Och vilken lyckad sådan!

A som nu börjar lära sig att det finns olika sorters tårar sa ändå lite nevöst: "Nu blir vi sådär glada igen så det kommer tårar" Ärligt talat vet jag inte vem av oss som blev gladast! Tack kära Dawn och Matt! Hoppas vi kan träffas snart.