Storebror var redo och spänd inför första skoldagen i Sverige. Första klass. I USA gick han sexårs-året kvar i förskolan så han har liksom missat det här med att flytta till skolmiljö. Och inte bara han förresten. När jag satt där bakom honom i klassrummet och läraren hälsade välkommen och så vidare kände jag lite panik inom mig. Jag kände mig inte redo. Att vara mamma med barn i skolan. Nej, nej inte jag...
Tänk om de upptäcker att inte jag är vuxen? Att jag inte kan allt det där som man ska lära sig i skolan. Tänk om jag blir avslöjad. Så kände jag. Och jag var minst lika nervös och spänd som storebror över att träffa klassen där alla föräldrar redan känner varann och där vi är nykomlingar.
Som tur var så hade föräldrarna koll på oss och flera kom fram och hälsade oss välkomna. Du måste vara Alfred var det flera som sa. Tänk att de kunde hans namn redan. Sånt som värmer. Sånt som får det att bränna bakom ögonlocken. För visst är man själv bara ett barn fast man klarat av första skoldagen för sisådär 28 år sedan.
22 timmar sedan
2 kommentarer:
Haha, så där kan jag också känna! "Jösses, nu måste jag spela lite vuxen, för när man är med på uppropet i fjärde klass (FJÄRDE - hallå, hur kan man redan ha en 10-åring??) så förväntas det nog att man är vuxen...
/Therese
Som om du inte skulle kunna allt man lär sig i skolan...? Här ska inte sättas några ljus under några skäppor inte! Du satt ju med nians räknebok på mellanstadiet så sträck på ryggen big mama! Puss från ett ögonvittne...
Skicka en kommentar