Får jag be om....

största möjliga tyyyyssssssssstnaaaaaaaaad?
Synd att det bara fungerar på cirkusarenan.

Ge mig en timme för mig själv, genast!
Annars säger jag upp mig!

Playdate

Idag hade vi vår första "playdate" med ett amerikanskt barn. Killen går i A:s klass och han följde med oss direkt från skolan och blev hämtad några timmar senare. A har tidigare inte velat leka med andra barn än svenska och undviker till och med våra amerikanska grannpojkar ute på gården. Han tycker det känns så svårt att inte förstå. Men att killen C från klassen skulle följa med hem verkade intressant när jag föreslog det. Det fick ske på ett villkor, att jag lovade att vara med och översätta, inte sitta vid datorn eller städa (som jag tydligen gör hela tiden annars...).

Jag var med och lekte, eller iallafall övervakade leken lite, och översatte när det behövdes. Det var inte jätteenkelt, men jag tycker att båda gjorde en god insats och de verkade ha ganska kul ihop. Killen C är ett par år äldre och det tror jag underlättade en del. Jag hoppas att A snart börjar leka med kompisarna i klassen. Han väljer alltid att vara för sig själv när de är på gymnastik eller ute på gården. Ofta ser jag honom så när jag hämtar och det skär lite i hjärtat.

Jag är glad att vi idag tog första steget att börja leka med amerikanska kompisar. Men jag inser också ännu mer hur mycket värt det är att ha svenska vänner här. Särskilt för killarna, men även för oss. Igår när F fyllde år kom de svenska grannarna över på en spontanfika. Jättemysigt!

Själv hade jag förresten "playdate" på förmiddagen med min engelskalärare. Roligt och nyttigt.

Utsikt från en veranda

Här satt vi jag och lillebror med morgonfikat för två timmar sedan (kl halv elva, 15 grader i skuggan). Vi smaskade på hembakta kanelbullar som killarna bakade förra söndagen. Pärlsocker hittar man inte i affärerna här, men IKEA hade!

Vår utsikt till fikat:




Och på baksidan ser det ut såhär idag:


Trädet man skymtar på bilden ovan är ett "Ornamental Pear", dvs ett päronträd som inte ger frukt. Det blommade jättevackert flera veckor men nu är blommorna borta för denna gång. Såhär såg trädet ut för 2 veckor sedan när händiga pappa var här och byggde en sandlåda:

Cool Joule

Att ha en Nanny (som vi hade åt lillebror under A:s inskolning) kändes lyxigt. Klockan åtta plingade det på dörren och sedan hade jag support ända tills jag och A åkte en halvtimme senare. Den lyxen behövs inte längre när nu båda går i skolan på förmiddagen.

Istället plingar det på dörren klockan 9 när jag precis hunnit hem efter att ha lämnat prinsarna på skolan. Då kommer min engelskalärare. En underbar kvinna med krulligt hår. Hon är intresserad av konst, har skrivit en bok, gillar nya kulturer och passar mig perfekt. Vi har jättekul ihop. Senast vi sågs satt vi med min kortkollektion och jobbade med orden som står där. Vi försökte hitta bra engelska uttryck för samma känsla som jag vill att korten ska förmedla. Det blev både roligt och givande. Med den studietekniken tror jag till och med att min mamma skulle stå ut med att plugga.



Vi hann även med att titta på julkorten och jag lärde mig mycket nytt. Visste ni till exempel att man kan säga "cool joule" här? Tycker det är en lämplig engelsk text på kortet ovan. Eller vad tycker ni?

Jag är på hugget!

Varje morgon protester A över att gå till skolan (precis i Sverige ska tilläggas!). Men varje dag möter jag också en glad och stolt 4-åring som klarat av ännu en utmaning på egen hand. I rätt miljö är det verkligen utvecklande och jag är jätteglad över att han får denna chans att växa mentalt.

"Mamma, jag är på hugget" hörde jag A säga idag. Det gällde visserligen inte skolan utan kom när han satt och spelade sitt Nintendo. Men när jag hörde det så blev jag så glad och inspirerad. Jag tror och hoppas att det gäller hela hans tillvaro här, han börjar så sakteliga anpassa sig.

Är du också på hugget?

Dialog med en hjälte

L: - Om du undrar varför jag gråter så är det bara för att jag tänker på min bästis. Och längtar efter henne.
A: - Kan du inte skriva ett brev till henne och be henne skriva till dig?

A: - Mamma, kan du hjälpa mig så att lärarna inte ser mig på skolan när vi kommer?
L: - Visst kan jag det. Men varför vill du det?
A: - Jag vill inte att de ska se mig. Jag känner mig obekväm.

En hjälte är han, min fyra-åring som tappert tacklar problemen i den nya vardagen.

Nyhetstorka trots jordbävning

Det har gått snart fyra månader sedan jag läste en dagstidning. Jag har gjort ett par försök och köpt dagstidning för att se vad som är på den amerikanska nyhetsagendan, men det slutar med att de hamnar olästa i pappersinsamlingen. Vädret är det enda jag kollar regelbundet på nätet. Inte heller svenska nyheter tar jag del av. Jag har dock skummat igenom dn.se vid ett par tillfällen, och en gång fördjupade jag mig och läste om en kändisrättegång... Snacka om nyhetstorka.

Jag tror faktiskt jag blir mättad av alla våra egna "nyheter" och tycker att det är rätt skönt att leva i en bubbla just nu. Senast på vår nyhetsagenda var jordbävningen i fredags natt som skakade om oss ordentligt. Epicentrum var inte långt härifrån och jordbävningen mätte 5,2 på richterskalan. Som tur var är inga större skador rapporterade. För vår del endast störd sömn.

Har jag en hund hemma?

Jag känner mig stressad! Jag som bara är hemmafru och har all tid i världen.

Det är rätt viktiga saker som ska göras. Räkningar, deklaration, högskolekurs, kontakt med återförsäljare, körkortsstudier för amerikanskt kort m.m. Problemet är att jag inte får till att uträtta det som måste göras när prinsarna är hemma. Och de är hemma 158 av veckans 168 timmar.

Storebror vill absolut inte vara i något annat rum än där jag är. Eller rättare sagt, han vill absolut att jag ska vara i det rum som han är i. Men det är ohållbart tycker jag. "Mamma, varför går du ifrån mig hela tiden?" Det gör saker och ting lite omständigt och hans lego-byggen flyttas omkring en hel del i huset. Lillebror gör det svårt på annat sätt. Ni som läst lite här på bloggen vet redan att han är rena rama Nicke Nyfiken. Så om jag inte vill riskera nerkladdad deklaration, sönderriven räkning, och tuggad teori-bok bör jag inte ha nånting framme så länge han är vaken. Är det så det är att ha hund förresten?

Lite exempel på Lillebrors upptäckarlust:

V bättrar på en målning.


V experimenterar med bokstäver.


V övar på väggmålning.

Läs en kurs!

Missade ansökningen till höstterminens distanskurser. Det var iallafall vad jag trodde den 15 mars. Men idag kom jag på att det är ju 15 april som brukar vara deadline. Nu efter att ha hämtat killarna i skolan satte jag dem framför en film som ren och skär barnpassning för att få tid att göra en ansökan. Snart har ju dagen passerat i Sverige och de lär inte godta en anmälan som är gjord efter amerikansk klocka.

Det tar sin lilla tid att kolla igenom alla kurser som finns. Det är nog bäst att göra en snabb anmälan på studera.nu för att åtminstone ha sökt nånting om plötsligt väderlarmet skulle gå. Mer troligt är väl att killarna hittar på nåt rackartyg som gör mig sysselsatt...

Men vaddå? Jaha! Nä nu struntar jag i anmälan och gör mig en kopp kaffe istället för anmälningstiden är framflyttad till 18 april.

Så alla ni som funderat på att läsa nåt i höst, det finns fortfarande tid att söka!
Om inte annat är det rätt kul att se alla möjliga och omöjliga kurser som finns. Om du vill läsa på distans hittar du kurserna enklast på netuniversity.se

Inte själv men ändå ensam

Ibland känner jag mig såååå ensam här. Den känslan har kommit sista 2 veckorna. Jag vet att nästan alla som flyttar utomlands går igenom en fas där man mår dåligt och många ifrågasätter då varför man överhuvudtaget gav sig iväg osv. Jag känner fortfarande att det här var helt rätt för oss och varje dag tänker jag att vi är lyckligt lottade som fick chansen att komma ut på en utlandstjänst. Så inte vet jag om den "deppiga fasen" är på intåg eller om det helt enkelt bara är så att jag just nu saknar mina underbara vänner hemma i stan så mycket.

Andra som varit i liknande situation vittnar om att brevlådan är tommare och telefonen tystare än de hade önskat. Att det kan kännas som att ingen bryr sig om att man är borta. Att det hänger på den som är borta att höra av sig om man ska behålla kontakten. Att ingen kan sätta sig in i vad man går igenom, och kanske inte ens försöker. Egentligen är det inte svårt att förstå att det blir så. Livet är en karusell som snurrar alldeles för fort och alla är upptagna med sin situation och sin vardag. De som är kvar hemma fortsätter sin hektiska vardag med den enda skillanden att en av alla vänner åker iväg ett tag. Skillanden är störst för oss som är borta, för vi lämnade alla våra vänner hemma.

Det finns ganska många svenskar här och bland annat tre helt underbara barnfamiljer här där vi bor och vi umgås mycket. Senast igår hade jag och killarna en heldag med en härlig mamma och hennes två tjejer. Det känns tryggt att ha nya vänner omkring sig som är i samma situation och som har gått igenom precis samma sak.

Det värmer också att veta att så många läser här. Eftersom man besöker en blogg på eget initiativ så visar varje besökare någon form av intresse. Nu vill långt ifrån alla lämna en hälsning så därför vet vi inte vilka alla är som läser. Men jag hörde till exempel att mammas kusin Z tar sitt morgonkaffe ihop med mig varje dag och det gör mig jätteglad om det stämmer!

Jag har sällan nåt emot att vara själv och väljer ofta att ha det så. Men det är skillnad på att vara själv och att känna sig ensam. Just nu är det bara så att känslan av ensamhet smyger sig på mig ibland och det är jag inte van vid. Jag berättar det inte för att väcka sympati utan fortsätter bara denna blogg som jag startade - att berätta hur det går att lämna storstadspulsen och flytta till en amerikansk småstad.

Shoppinggalet och händigt

Oj vilken intensiv shopping det har varit några dagar. Jag är helt slut! Och det är pågående rea överallt. Jag har inte förstått om en del kedjor kör kampanjer á la Hemtex (dvs halva priset jämt) eller om det är speciellt mycket nu. Det är nämligen rea även på sommargrejer som bikini, utemöbler m.m. Min mamma och jag har gått på alla säljtrick men känner oss nöjda med det.

Mina inköp brukar kunna delas upp i tre kategorier:
1) Bra saker till bra pris
2) Bättre saker till hyfsat pris
3) Oemotståndliga onödiga saker till drömpris


Här hade vi varit på Kohls som jag egentligen inte tycker är så kul, men som mamma tyckte var rena paradiset. Och faktiskt så hittade vi så snygga väskor så vi köpte 7 stycken! Likadana! Fast i olika färger... Det låter ju inte klokt såhär i efterhand, och vi skrattade gott när vi kom hem och visade våra inköp. Men jag kan lova att vi kommer glädjas åt varenda en. Ni förstår säkert att väskorna hamnade i shoppingkategori 3 (oemotståndligt till drömpris).

4-åringen som behövde större kläder har fått en rejäl påfyllnad i sin garderob, bland annat schyssta byxor för 5 dollar styck (hade kostat 25). Ett par byxor lägger jag på lager som kanske passar honom om ett år, de betalade jag 1,69 dollar för! Sommarklädsfynden har redan kommit till glädje nu när det varit 25 grader skönt på dagarna. Men den knasiga höstkappan hänger jag ner i källaren några månader.

Imorgon åker den shoppinggalna modern och den händiga fadern hem. Det kommer kännas jättetomt och tråkigt men på ett annat sätt rätt skönt att återgå till den vardag vi hade kommit in i här. Tillägg till vardagen är numera och tack vare våra gäster ett hem med upphängda tavlor, hemmasnickrad sandlåda, uppdaterade garderober, ett trivsamt kontor/ateljé och blommor på altanen. Hemtrevligt! Kom snart tillbaka!

Kungsträdgården?

Såhär vackert är det i lekparken bredvid oss just nu. Tankarna går till Kungsträdgården dit jag alltid går på försommaren och beundrar de rosa färgerna. Rosa är också min nacke som tillbringade några minuter för många i solen idag.

Jag är inte sån som brukar sörja saker i förväg, men just nu kan jag inte låta bli att tänka på hur tråkigt det blir på lördag när mina föräldrar åker hem. Det var så skönt att ha något bekant omkring sig...

Kalas

Idag firar vi vår gästande 60-åring med sol, 24 grader, äppelpaj och lek i trädgården. Bättre kan man inte ha det. Ikväll äter vi på Texas Roadhouse där de brukar fira födelsedagsbarn på ett speciellt sätt. Men det vet bara vi som varit där förut. Jag tror det blir uppskattat!

Det är så märkligt på restaurang här, men det är inte många ställen som erbjuder vatten på flaska, varken vanligt eller bubbel. Så jag som inte dricker öl får hålla till godo med läsk eller juice när det inte är läge för vin. Fast det bästa vore ju om jag vänjer mig vid vanligt kranvatten. Jag är lite kinkig nu i början...


Igår var vi på ett japanskt stekhus som lagar maten vid bordet. Underhållande för alla åldrar och jättegott. Alla som kommer hit lovas ett besök där.

Latte-mammor sökes

Idag fick Skrivarmamman mig att längta hem. Hon beskrev ett besök i Stockholms innerstad med parkeringsproblem och chica citymammor med coola barnvagnar och latte i handen. Låter som en dröm för mig! Här i den amerikanska småstaden ser man inga barnvagnar, för ingen promenerar. Latten, den intar man drive-thru. Och modegraden är inte ens värd att kommentera (med undantag för en del japanskor). Så även om jag irriterat mig på alla välklädda, supermoderna och snygga mammor i min stadsdel tidigare så saknar jag er oerhört mycket nu.

Som tur är har vi ju bokat en resa hem. Så i maj, alla snygga Latte-mammor, ser jag fram emot att träffa er i soliga Vasaparken!

Helpension ingår

Där stod vi och viftade med amerikanska flaggan och det kändes som julafton. Det blev ett kärt återseende ikväll på flygplatsen.

För er som har frågat är gästrummet upptaget till och med 12 april, sedan har vi några luckor så det är bara att ringa och boka in sig! Helpension ingår! Välkomna!

En 4-årings resa

Vi planerar att åka hem till Sverige på semester en vecka i maj. Men vi har inte sagt något till killarna än. Nu vill nämligen A INTE längre åka till Sverige. "Nej, mamma, det är bättre att vi stannar tills vi kan engelska!" Jag vet inte riktigt vad det är han tänker på, för jag tror inte svaret är så enkelt som han säger. Så vi väntar med att prata om hemresan tills det närmar sig ordentligt för att inte oroa i onödan.

A pratar mycket om hur man bor och att man kan flytta och resa. Nu när våra gäster är på väg så undrar han vilka som ska bo i deras hus när de är här. Han undrar också vad de ska göra innan deras saker kommer hit (som han tänker sig färdas med båt, precis som våra saker gjorde). Han har frågat mig vilka jag bodde med när jag var liten och undrar lite hur det blir när han blir större. Avseende sin egen situation i framtiden tyckte han det var bäst att inte bestämma något nu, men han såg ingen anledning att flytta ifrån oss, eftersom vi redan är en familj...

Klart är att flytten vi gjort upptar mycket av A´s funderingar och att mycket energi går åt till det. Det har nog inte blivit vardag här för killarna ännu, även om det börjar bli det för oss lite större. Viktigt att komma ihåg. Och viktigt att försöka se resan ur vår 4-årings ögon ibland. Det kan nog bli ruskigt spännande då!