torsdag 4 november 2010

Mission completed

Det är nu tre dagar sedan mitt uppdrag som hemmafru tog slut. I måndags morse tågade jag till arbetet för första gången på 4,5 år... Det känns skönt att vara tillbaka i ett vuxet sammanhang med riktiga uppgifter (förstå mig rätt här).

Upplevelsen av att vara iväg, att göra sig hemmastadd i ett nytt land med huvudansvar för familj, hus och sociala relationer har varit ett innehållsrikt och stort äventyr som jag är otroligt glad att ha upplevt. Inte bara livets glada dagar, men mer liv. Mer känslor, mer upplevelser, mer tankar, fler möten, fler intryck. MER av allt helt enkelt.

I huvudet har jag hunnit summera och gå igenom stora delar av upplevelsen, men det är nog ett pågående arbete som fortsätter ett bra tag framöver. Jag försöker att inte prata för mycket om det med andra runtomkring för alla är så upptagna av sitt. Det är rätt intressant i sig att det är på det viset. Vi hade förmånen att få ett hemkomstsamtal med en kvinna med lång erfarenhet av familjer som bott tillfälligt utomlands och hon sa till oss att hon antagligen är den person som kommer visa störst intresse för vår tid i USA. Men när jag tänker efter så undrar jag om det inte gäller alla runtomkring oss och inte bara oss utlandssvenskar. Varenda en av oss är så fruktansvärt upptagna med vardagen att vi inte hinner riktigt med att engagera oss i andras upplevelser. Något att tänka på. Måste det vara så? Det känns fruktansvärt tragiskt i så fall.

Men hur som haver har ni som läser här varit ett stort undantag. Ni har visat ett genuint intresse över vår upplevelse och mina ibland tramsiga funderingar över stort och smått. Bloggen har varit den ventil jag behövde. Ett stort TACK till alla er som läst här mer eller mindre regelbundet.

Men nu tar liksom historien slut. Äventyret som hemmafru är slut och jag återgår till att uppleva och upptäcka saker på privat basis. Känns tråkigt på många sätt och jag får hitta andra vägar att fortsätta sätta ord på mina tankar.

Nu är det dags för mig att ta tag i mitt paraply och flyga vidare.
Thank you, darlings!

10 kommentarer:

Cilla sa...

NEEEEJ så här kan det inte sluta. Jag vill ju fortsätta om ert livoch era äventyr även om ni bor hemma i Sverige igen.
Visst är det skrämmande som du säger att alla är så upptagna med sitt eget. Fast jag vill, vill, vill höra om hur ni har det...

Cilla♥

Min plats i solen sa...

Jag kan bara hålla med Cilla, du får inte sluta nu. Jag tycker ju så mycket om dig och din fina blogg och blir alltid så glad när jag kikar in här hos dig vännen. Jag respekterar helt och hållet om du vill gå vidare och känner att bloggen är ett avslutat kapitel men jag hoppas att du ändrar dig för jag tycker att du tillför så mycket och omtänksamma, generösa och varma människor som du behövs. Både i verkliga livet och här i bloggvärlden.

Men du måste göra det som känns bäst för dig men du ska veta att du kommer att vara oändligt saknad.

Ha en fin lördag du rara och fina.
Kram Lotta

Cari sa...

Kommer att sakna din blogg, du skriver så trevligt och intressant.

Men lycka till i fortsättningen - och återkom gärna med din blogg.

Hälsningar från Sollentuna

Nena in da USandA sa...

Buuh L, det där kändes så sorgligt och definitivt... :(
I will miss u och även din goa blogg, men är så glad över att du finns kvar irl, även om ett helt världshav ligger mellan oss f.n.
Men snart nog knackas det hål på bubblan här med, men låt oss då försöka gå lite mot strömmen och hinna träffas o prata USA-minnen mm även när vardagsbestyren pockar på!
Många kramar från Columbus till Stockholm! //Magdalena :)

m family goes västerut sa...

Kära ni, var sak har sin tid. TACK så jättemycket för era kommentarer genom resan. Det har varit otroligt skoj. Jag ska fortsätta följa er så snart mitt nya liv har kommit igång med sin vardag. Tack Cilla, Cari, Lotta o Magdalena!

Anonym sa...

Åh Tack för den här tiden! Det har varit jätteroligt att läsa om dina o familjens äventyr. Skulle tycka det var jätteroligt om du fortsatte blogga. Du skriver så bra!

Ha det jättebäst!

Anne-Li

m family goes västerut sa...

Tack Anne-Li! Någon jag känner månntro?

Anonym sa...

Självfallet - Gamla Anne-Li Wigge
Numera Anne-Li Wigge Lind

Min plats i solen sa...

Skickar en bamsestor julkram till dig och din familj med en önskan om en riktigt god jul. :)

Jag hoppas att allt är bra med er alla och att du trivs bra på ditt nya jobb? Du är saknad ska du veta.

Sköt om dig fina du!

Kram Lotta

jenny sa...

men alltså en ny hemma i sverige igen blogg tycker jag vore en bra ide... tycker det är väldigt tomt!
kram